Så har de kommit, recensioner i dagspress på min ungdomsroman ”Emmy Moréns dubbla liv”. Läste en gång att när författaren Per Hagman hade fått enbart goda recensioner på sin roman, började han gråta. Kände sig bättre till mods när han läste de dåliga. Om jag minns rätt förstod han inte riktigt varför han reagerade så. Kan man bara identifiera sig med den som erfar motstånd? Alltför beundrad – det kan väl inte vara jag? Men jag förstod precis vad han menade. Får jag alltför positiva omdömen undrar jag: har de inte missat något? Får jag alltför taskiga: säkert har de inte missat något! Självkritik är bra. Men i lagom dos. Efter ett tag blir även det narcissistiskt och mest själviakttagande.
Det jag har svårast för är nog tyckarfest, att alla tycker något. Och det kan man ju göra. Men man behöver inte. Eller snarare: jag kan ta en paus från att ta in allt. Ett visst mått av isolering har i alla fall hjälpt mig. Här en recension som jag tyckte var både fin och konstruktiv, som förlaget skickade mig: