border
1/52/53/54/55/5

    • Tillit till dig

    • ”Tillit till dig” handlar om Saga och Zacharias, växelvis återger de historien …

      Läs mer

    • Akvarium

    • Hon lever i Akvariet där man måste ljuga för att bli medlem, …

      Läs mer

    • Älskade du

    • ”Älskade du” är berättelsen om en kärlekshistorias uppgång och fall. Ett jag …

      Läs mer

Tredje utdraget ur ”Fantomsmärtor”

Här kommer tredje utdraget ur min roman ”Fantomsmärtor” (Albert Bonniers förlag) som utkommer nu:

Jag har länge haft en fascination för berättelser. Hellre läsa om livet än genomlida det, hellre lyssna till andras berättelser än skapa dem. Så fort jag hör eller är med om något på egen hand­ – för ett år sedan var det sällsynt – formar jag om det till en berättelse. Ofta gör människor det av sig själva men saknas där något fyller jag i, i all hemlighet. Jag har inga drömmar om att bli författare, det räcker med att se min pappa Harald, ungdomsförfattaren. Men formen fascinerar mig. Upptakten, bygget, crescendot, efterdyningarna som lever kvar i oss: den dramaturgiska kurvan i all sin skönhet.

Det har för mig varit en lisa att se en ordning bakom det som sker. Vad jag älskar mest med berättelser är att där finns en tydlig början och ett slut, inte som i livet där planlösa händelser staplas på varandra. De ger mening där ingen egentligen finns. Våra berättelser blir den galge varpå vi kan hänga upp vårt liv: hur ett par träffades, en familj byggdes upp, krisen som ledde till utveckling och förändring. Jag tycker det är vackert och mer än så: jag får en struktur. En falsk känsla av kontroll kan man invända, men hellre en falsk än ingen alls.

Nu måste jag svälja. Nej, det brukar gå över av sig själv.

Min första avgörande berättelse: jag var femton år. Tillsammans med familjen – min far Harald, mor Maggie och jag, det var på den intakta tiden – åkte vi till norra Italien. Vi skulle ha semester med två andra familjer, i tre veckor hade vi hyrt ett stort hus tillsammans. Jag har alltid älskat att resa, redan lukten av flygbränsle på Arlanda ger mig en känsla av berusning och lättsinne. Packandet, planerandet, studerandet av kartor runt köksbordet. Svårigheten att somna dagen innan en resa, hur jag kunde föreställa mig den plats vi skulle till veckor i förväg. Löftet om en osedd plats har för mig fortfarande samma förtrollning och känsla av flykt.

Vi landade en varm julimorgon i Milano. På flygplatsen fanns de andra två familjerna, med fyra personer i varje bil: Marlene med sin familj i den ena och Tomas med sin i den andra. Båda var i min ålder. De hade ett yngre syskon var, som genast fann varandra till de äldre syskonens lättnad. Våra föräldrar kände varandra sedan studietiden, men vi ungdomar hade inte setts sedan vi var ganska mycket yngre. Vi hälsade tafatt och ljudlöst, som tonåringar gör och försökte se självsäkra ut i hettan, medan vi automatiskt drogs till våra föräldrar.

Vi satte oss i bilarna och åkte uppför bergsvägarna. Fönsterrutorna var nedvevade och jag hängde ut i trafiken, där välklädda italienskor körde pyttesmå bilar med sandaletterna stadigt på gaspedalen. Blinkers existerade, men inte här, och tutan var det enda hjälpmedlet. Jag minns hur min mamma svettades bakom ratten, jag lutade mig fram och strök bort en droppe från hennes panna. Hon gav mig en blick i backspegeln. Ingen av oss var mycket för närhet, min far stod för det översvallande, det här var instinkt.

Berg som bastanta väggar runt oss, mellan bergskedjorna låg vackra alpsjöar som glänste i grönt. Över sjöarna körde smäckra insjöbåtar, några små ljusblåa trampbåtar samt en och annan större passagerarbåt på väg till öarna som låg mitt i sjön, varav vissa var belamrade med palats. En märklig växtlighet: alpblommor blandade med palmer, som Schweiz och Rivieran i ett. Välmående byar klättrade upp från sjöarnas kanter utmed bergssluttningarna. I snabb fart gled vi genom byarna: glassbarer, caféer och restauranger runt de öppna torgen, svartklädda servitörer som sprang med fyllda brickor mellan bilar som girade runt benen, medeltidsborgar som byarna hukade under, delikatessaffärer med korvar hängande rakt ut från butiksfönstren som små vimplar, gulnande kyrkor med trappor som tronade upp över torgen.

Jag registrerade allt, som hade jag en inbyggd kamera. Serpentinvägarna fortsatte att ringla sig fram genom bergsmassiven och vi klättrade allt högre. Vissa dalgångar skars brutalt upp av motorvägar på stora gråa betongviadukter. I skuggan av dem: övergivna bondgårdar och rostiga vattencisterner. Ett lätt lock slog till i öronen efter flera hårnålskurvor. När jag anade ett svagt moln under oss, tänkte jag: nu närmar vi oss himlen.

Till slut var vi framme vid det vita stenhuset med fyra våningar, en våning per familj och så köket i botten för gemensam användning. Tomas, Marlene och jag sprang genast upp på takterrassen där det hängde tvätt och stod vingliga tv-antenner. Nedanför våra fötter låg dalgången där en flod med våldsam fart letade sig fram, på alla sidor mörka trädbevuxna berg. Klockan var bara sex men halva dalen låg i skugga. Det var en både inbjudande och skrämmande plats, en lätt rysning for genom mig. Vi hittade varsin hängmatta som vi hängde upp i tveksamma repkonstruktioner där på taket. Därefter låg vi på rad och prövade och väntade ut varandra, med antydningar och gester. Vi visste att vi var utlämnade till varandra denna sommar, frågan var vad vi skulle göra av den. Skulle vi dela den tillsammans eller dela upp oss? Såväl Marlene och jag iakttog Tomas, det gick inte att låta bli. Han var sinnebilden av en ung pojke på väg att bli man. Det blonda håret stod rakt upp, kläderna lätt slitna, fräknar över näsbenet, en blick man väl kunde men inte ville väja undan för.

”Som Huckleberry Finn av Mark Twain”, sa jag till slut. ”Som jag föreställer mig honom, så ser du ut, Tomas.”

Han skrattade till.

”Jag läser helst inte böcker, Alba.”

Med vem som helst annars hade det låtit avskräckande.

Tomas sprang i väg för att hämta badkläder, Marlene och jag efter. Vi bytte om bakom väl slutna dörrar. Floden var vildare än den hade sett ut ovanifrån. Vi stod på rad i de sista, glittrande solstrålarna och höll varandra hårt i händerna så att vi inte skulle flyta med. Det kalla vattnet gjorde att benen domnade, vi fick ha fötterna fastkilade bakom stenar för att stå emot strömmen. Någon gång föll en, och de andra två drog till. Vi blev allt modigare och korta sträckor vågade vi flyta med. Ibland sögs vi under ytan – några panikslagna sekunder i det bubblande vattnet – för att därefter komma upp några meter bort i stiltje bakom stenblocken vid flodens sida. Det var farligt och fantastiskt, uppsluppna och häpna blickar oss tre emellan. Tätt höll vi oss till varandra, det var inte längre tal om att dela upp oss.

Marlene var olik mig. Hennes kropp redan en kvinnas, lite fyllig och lätt kompakt. Hela hon utstrålade en sak: utmana mig. En energi inför allt, en önskan att tävla vid varje nytt moment. Hon var alls inte skarp, men vass. Tävlandet var mer på ett mentalt än fysiskt plan, hon ville mäta sig mot oss i allt: åsikter, kunskap, ställningstaganden. Hon var den första människa jag hört använda ett ord jag hittills bara hade förknippat med krig: ära.

”Jag är äregirig”, sa hon medan vi låg på de vassa stenarna bredvid floden och torkade oss i kvällssolen. Hon verkade förtjust i såväl ordet som att våga uttala det med pondus. ”Jag vill bli framgångsrik”, förtydligade hon. ”För att vara helt ärlig, vill jag nog vinna i allt.” Marlene var inte en sådan som ursäktade sig genom att skratta bort det hon just sagt.

”Ta mig med!” ropade Tomas genast från sitt klippblock. ”Dela med dig till mig.”

”Berätta mer!” sa jag. ”Hur då?”

Marlene verkade vilja ge sig till känna: om detta är jag, vilka är då ni? För mig var frågan nästintill obegriplig, Tomas skrattade sig ur det mesta. För honom fanns en tydlig önskan att slippa undan allvar. En spänd, nästan aggressiv spänning i hans familj som han duckade för. Med oss solade han sig i vår beundran, med sin familj höll han huvudet lågt, nästan ursäktande. En barndom som varken Tomas eller hans syster talade mycket om. Någon gång hörde jag mina föräldrar tala om Tomas pappa, de tystnade när jag kom. Jag såg på Tomas mamma på ett annat sätt efter det, jag tyckte att hon utstrålade något outtalat.

Marlene var tydligt den riskmedvetna av oss tre, jag hade sett hur hon såg till att knyta ett rep innan vi gav oss ut i floden. Hon verkade ta in världen på ett annat sätt, metodiskt och framför allt strategiskt, medan jag mer drabbades av den. Marlene drabbades inte, hon planerade. Jag visste att om hon utmanade mig, skulle jag vara uträknad från start. Marlene drogs till motstånd, jag såg hur hon mätte mig med blicken. Men också att hon ägde en medkänsla, vilket gjorde att hon skulle vinna över oss utan att vi ens märkte det.

Jag förstod det redan då: jag kommer att bli kär i dem båda, om än på olika sätt. Tomas ville jag ha – ännu diffust hur det skulle gå till – Marlene ville jag lyssna på och ha som bästa vän. Jag anade också att de kände likadant. Det var en första, omedelbar och ömsesidig förälskelse där alla tres närvaro var nödvändig – den garanterade också att inget kunde hända. En olidlig och ljuv spänning skulle hålla oss elektrifierade i tre veckors tid.

Vid middagen satt Marlene och jag på varsin sida om Tomas. Båda sökte vi hans fot försiktigt, krockade ibland men lät det inte bekomma oss. Tvärtom märkte jag att Marlenes åtrå ökade min, jag tror att jag hade samma effekt på henne.

”Som jag sa till Tomas i dag”, sa Marlene plötsligt, ”han ser ut som Huckleberry Finn.”

De vuxna hejdade sig, såg oss tre sitta där på rad, och nickade. Jag öppnade munnen men protesterade inte. Tomas log mot oss alla, sa heller ingenting. När vi dukade av gav Marlene mig en trotsig blick, som hade hon synat mig och trots höga insatser hade jag inget på hand. Jag sänkte blicken. Tvingade mig ändå att titta tillbaka en stund senare. Då såg jag det, inte alls trots: besvikelse.




Till startsidan

Kommentera “Tredje utdraget ur ”Fantomsmärtor””