Stort intresse

Ett stort intresse jag har är biståndsfrågor, det som i dag kallas internationellt utvecklingssamarbete. Säkert grundlades det under min uppväxt i Iran, att leva så nära stora klassklyftor och den fattigdom jag där såg. Jag tror att det man upplever starkt som liten, alltid präglar en. För mig var det insikten att det enbart var tur som gjorde att jag hade vad många i väst anser självklart: vatten, mat, värme och rätten till ett värdigt liv. Jag kände redan då en plikt – jag hör hur gammeldags jag låter! – att göra det bästa med den tur jag haft. Ibland kan man märka av detta intresse i mina romaner, och givetvis främst i min reseberättelse från Tanzania: ”När elefanter dansar”.

Jag skriver om bistånd i branschtidningar eller är moderator för internationella seminarier, såsom om kvinnors hälsa och mödradödlighet för Sida, modernt bistånd för Utrikesdepartementet och barnkonventionen för Unicef.

Jag önskar att jag kunde säga att jag har fler intressen, men tyvärr! Läsa, men det räknas kanske inte? Promenera, men då tänker jag alltid på problemen i en roman? Yoga, men då ligger jag mest och tänker att jag inte ska tänka så mycket?

Här är i alla fall några krönikor som jag har skrivit utifrån olika biståndsjobb.

Perspektiv

”Den som gjort en resa har något att berätta”, sa man förr. Kanske säger man så nu också. Oftare tycker jag att vi i Västvärlden säger: ”Jag vill resa för att komma bort från allt”. Personligen tycker jag att alla anledningar att resa är bra. Men jag vill lägga till ännu en: ”Att resa är att få perspektiv”.

Nyligen var jag i Filippinerna på biståndsjobb för Svenska kyrkans mission. Jag skulle skriva om mänskliga rättigheter, i det här fallet om familjer där mamman är tvungen att arbeta som hembiträde utomlands för barnens överlevnad. Siffrorna slängde sig över mig: ca. sju till åtta miljoner filippinare arbetar som gästarbetare i 180 av världens länder – nästan 10% av Filippinernas befolkning eller nästan hela Sveriges! Filippinernas regering motarbetar inte denna folkutvandring. Tvärtom, eftersom gästarbetarnas hemskickade pengar står för ungefär 30% av landets exportinkomster. Det här är en cynisk handel med människor. Bakom varje filippinsk gästarbetare döljer sig ofta en personlig tragedi: att lämna sina småbarn i flera år, dåliga löner, långa dagar samt ensamhet och utsatthet.

Innan jag åkte var jag mitt uppe i det typiska svenska småbarnslivet. Välja rätt skola för barnen, ska man bo i staden eller utanför?, en lätt släng av medelålderskris i kombination med snuva, jag… Lite nervös var jag för att åka iväg också: borta från mina små döttrar i två veckor! Det hela låter banalt och är det kanske också. Men det är min verklighet och många andras.

Sedan hamnade jag i en annan verklighet: Jag landade i Manila några heta februariveckor. I slumområdet Bagong Silang bor familjen Tebia, fyra barn i åldrarna 8 till 18 samt mormor och gammelmorfar. Pappa Remi är skadeskjuten i bröstet sedan gerillakrig mot Marcos under 80-talet och kan inte jobba (om där fanns jobb). Mamma Mela är hembiträde i Hong Kong hos en kinesisk familj och försörjer alla. Första gången hon var tvungen att lämna barnen var 1997 – då var yngsta dottern May två år. Mamman såg henne inte igen förrän hon var fyra. En gång om året, i tio dagar får hon träffa sina barn… Man behöver inte vara mamma för att bli kallsvettig. Jag sväljer och lyssnar och tar in och – vad händer med mig? Jag förändras. Perspektiv är egentligen ett futtigt ord för sådana här möten. I tio dagar möter jag denna underbara familj: går till skolan, handlar mat, åker fyra på en moped, spelar badminton på ödetomter. Massa skratt och kärlek – alls inte enbart sorg och armod. Och sedan?

Jag tycker inte om ordet ”lyxproblem”, såsom att skolval i Sverige skulle vara futtigt för att andra har det värre. Varje svårighet står i proportion till den som upplever den. Men jag fick – som efter varje verklig resa – ett nyttigt perspektiv på mitt och andras liv i Sverige. Vad är viktigt? Egentligen ganska få saker: att ens barn är mätta och friska, helst även en själv, rinnande vatten och värme. Samt förmågan att älska och glädjas. Klichén om tredje världen är ofta att människor där har en starkare förmåga till det sistnämnda. Det tror inte jag. Men när människan sätts på prov, för att bokstavligt överleva, tas de sämsta och bästa sidorna fram. Oftast har jag under svåra omständigheter mött människans bästa sidor. Och ibland har jag mött de sämsta hos människor som har allt, såsom jag, men ändå talar vi forcerat om ”endast det bästa för mitt barn”.

Under resans gång tänkte jag, nästan som en besvärjelse: Familjen har det ganska bra! Barnen var omgivna av kärlek som lindrade deras längtan efter mamman. Men när jag sedan åkte till Hong Kong insåg jag: det är mamman som offras! Tänk att lägga andras barn medan hela din kropp längtar efter dina egna. Få saker har berört mig så illa som denna insikt. Och kanske är det under dessa stunder som abstrakta begrepp som ”mänskliga rättigheter” får sin konkreta innebörd: Helt enkelt tron på människans lika värde och rätt till ett liv i värdighet.

Av Barbara Voors

Klass, vadå?

Jag levde i en sorts oskuld där klasser inte fanns. Jo, visst fanns de, men inte i Sverige heller! Den största klassklyfta jag hade sett var den mellan nord och syd. Jag är uppvuxen i Iran och tyckte att klyftorna jag såg mellan västvärlden och den muslimska världen samt inom landet i sig, var mitt livs väckarklocka. Det skulle komma flera.

Särskilt en gång, jag glömmer det aldrig. Min familj körde genom de fattigare delarna i södra Teheran med familjens Mercedes (på den tiden höjden av finbil) och vid ett stoppljus, utanför mitt bilfönster, satt en ung kvinna och tiggde med sitt barn. Våra blickar möttes, något skakade till inom mig. Vi körde vidare. Vad gör man med en sådan bild? Man förändras i grunden. Jag har ett mycket gott minne – jag var aldrig mera mig lik.

Åter i Sverige som elvaåring, efter den iranska revolutionen som tyvärr inte ledde till någon frihet den heller, såg jag inga klassklyftor alls. Naturligtvis inte, då ju allt som bekant är relativt. Jag såg strävsamma människor i täckjackor som försökte härda ut en vinter som var outhärdlig, för att däremellan klä av sig nakna i en bitande vårsol och släppa allt. Jag levde bland förortsvillor och gick i hårda, vandaliserade skolor där respekten för den äldre generationen (såsom i Iran) inte direkt vår ett ledmotiv. Men klassklyftor? Mycket små, osynliga för mina ögon. Mest kände jag mig som en människa i exil i mitt eget hemland. Med de perser jag mötte på bussen kände jag en outtalad sympati och nickade osynligt: ”Jag vet, det är gräsligt! Men det är bara att stå ut.”

Jag såg hur de längtade hem, själv visste jag inte var hem låg någonstans. Det tog många år innan jag lärde mig att älska Sverige; jag känner så med de som fortfarande kämpar. Men ett minne från Iran släppte jag aldrig, kvinnan med barnet utanför bilfönstret. Och det var därför jag började jobba med bistånd och u-landsfrågor. Mitt första stora engagemang var för Sydafrika. Det var ett så enkelt svart-vitt fall, bokstavligt, och vår sympati var omåttlig och berättigad. Där började mitt aktiva intresse som jag fortfarande inte har släppt, insikten om det ofattbara i att 75% av jordens befolkning lever på 25% av jordens resurser och omvänt. Jag fann det löjeväckande orättvist, det gnager ännu i mig.

Men i dag, när u-landsproblematiken (härliga ord!) tycks mig mer problematisk än någonsin kan jag längta så efter Sydafrikatiden, efter det där svart-vita. Det är svårt att hitta rätt i indignationsdjungeln i dagens biståndsvärld. Ingen vet riktigt vilka som är the good and the bad guys längre. Vi vet inte mer än att något är hemskt, hemskt fel och att mycket har gjorts för att göra det bättre, men att bristerna däremellan är häpnadsväckande.

Kanske var det någonstans i denna nyfunna förvirring, som jag upptäckte att visst hade vi klasser i Sverige! Det första fallet var väl det uppenbara: min egen invandrade holländske far, vilket gör även mig till invandrare i statens statistik. Efter trettio år i Sverige samt svensk medborgare med perfekt svenska och med god förmåga att fika, insåg jag plötsligt att pappa ändå alltid var en främling här i vissa svenskars ögon, och faktiskt, ibland också i sina egna.

Jag minns särskilt en gång på en skärgårdsö, en eka hade förlist och flöt förbi i närheten av vår båt. En beskäftig svensk man sa till min pappa:

- Här i Sverige brukar vi anmäla upphittade båtar till polisen.

Det hade min pappa självklart gjort. Men den tonen glömmer min familj inte, det var heller inte första gången vi hörde den. Min pappa har flyttat tillbaka till Holland, jag tror uppriktigt han är lyckligare där. Inte för att svenskar är elakare eller mer inskränkta än andra, absolut inte, människor är sig lika världen över. Men den beskäftige mannen markerade vad alla ”riktiga” svenskar vet: En invandrare är alltid en klass under en svensk.

Ibland skojar vi med min pappa, som för övrigt rättar min svenska, och ropar till honom:

- Hör du, din jävla invandrare!

Det ligger både trots och sorg i det.

Om detta var min första insikt om att klasser finns även i Sverige, tror jag att nästa kom när jag läste den fina boken ”Mitt namn är Ronny”, av Ronny Ambjörnsson. Det är en berättelse om arbetarbarnet som tar sig hela vägen genom klassernas Sverige till professorstjänsten. Jag insåg snabbt att jag var det där medelklassbarnet som han fick låna böcker av! Det slog mig att självklart var det inte självklart att alla läste i ett hem, att man diskuterade, att man reste. Visst visste jag det, men jag hade inte tagit in det.

Själv hade jag hittills sett mig som en del av en internationell icke-nationsbunden klass, som såg främjandet av en rättvisare världsordning som allt överskuggande. Men givetvis var vi som tänkte så ofta medelklass, eller kanske övre medelklass. Därigenom fick jag liksom automatiskt en del av den berömda ”säkerheten” i många sociala situationer.

På en tjejmiddag (jag vet, även det är klassbetingat) mötte jag en kvinna som berättade om sin klassresa. Hon hade flyttat från enklare förhållanden i norra Sverige till Fin Utbildning i Huvudstaden och levde med en man från de övre samhällsklasserna. Jag anade att hennes verkliga frustration låg i sorgen att hennes släktingar förändrades och förminskade sig själva i mötet med hennes sambo, medan han inte gjorde det. Saken var den att han kanske inte behövde göra det… I ovan nämnda bok finns en ljuvlig berättelse om hur Ronnys mamma svimmar föga tjusigt under hans promovering framför kungen. I slutet av boken står Ronny med sina barn utanför familjens gamla sommarställe. Det finns något försonande i att de inte behöver föra hans kluvenhet inför klassresan vidare – för hans barn är den redan självklar.

Vad leder allt detta upp till? Den som det visste. Kanske en större öppenhet från min sida, såsom insikten om att feminism utan klasstänkande är svårt. Jag märker i dag saker som jag förut såg som oviktiga, mitt synsätt är förändrat i grunden ännu en gång. Och nej, kanske går aldrig klyftorna i Sverige att jämföra med de mellan nord och syd. Men det gör dem inte mindre viktiga för oss som bor här.

Jag handlar – alltså finns jag!

Ibland hamnar jag i en stämning som är mycket, men sällan behaglig. Det är när jag hetskonsumerar. Låt mig ge dig en bild. Det börjar ofta med att jag känner mig märkligt rik just den dagen. Jag hamnar i affärer där jag får en vag aning om att jag borde behöva något – jag vet bara inte vad?

Genomsvettig har man två timmar senare avverkat en serie penningtransaktioner. Därefter en middag då man läser kvällstidningar, nej, läser gör man inte längre: man slukar. Nu börjar illamåendet ta vid. Vidare till bion med en stor påse godis (en märklig känsla av att behöva tröstas infinner sig nu) varpå man lutar sig tillbaka för att slukas av mörkret.

Vad hände? Jag hetskonsumerade. Jag handlar, alltså finns jag! Så? Hjulen snurrar, konjunkturkurvorna skenar i väg av glädje och vilken fara är då skedd? kan man undra.

En gång skrev jag om sexuell exploatering av barn. Skildringarna gjorde mig illamående: det var pedofilhärvor, bilder av skändade och ofta mördade barn som ingen ens rapporterat saknade. Mitt i detta obehag var det en sak som etsade sig fast. En forskare skrev om ”conumerism”, att vårt samhälle mer och mer accepterar att allt är till salu. Sålunda är också barn till salu. Och barnporr. Och filmer där människor dör på riktigt och…

Här infinner sig frågan: Vems röst väger tyngst, en västerländsk hetskonsument med stora tillgångar eller en sexårig hemlös flicka från Syd?

Jag vet omedelbart det juridiska svaret. Av världens 193 stater har 191 skrivit under barnkonventionen som ger varje barn rätt till skydd, identitet och att få göra sin röst hörd. Det är en av de fina dokument som finns för att värna om de mänskliga rättigheterna – eller annorlunda uttryckt: att skydda människan från sig själv. Men om detta var det juridiska svaret, så vet jag också det krassa svaret: Hetskonsumentens röst väger tyngst, för där finns alltid någon som ser till att ”köpet” går igenom – nämn bara priset.

Det finns en berömd dokumentärfilm om sexuell exploatering av barn. I början spelas ett telefonsamtal upp mellan journalisten som i filmen får agera barnsexhandlare, och en presumtiv ”kund”. Journalisten har just uppgett priset för en flicka. Sedan säger han:

- Det finns en möjlighet att hon kan dö, är du medveten om det?

Sedan tystnad jag aldrig glömmer. Därefter svarade pedofilen:

- Jag förstår. Det gör inget.

Den rösten har förföljt mig, som fick den mig att se en avgrund hos människan som jag hittills hade velat undvika. Det underliga är att den dyker upp ibland, efter mina – förhållandevis fridfulla! – konsumtionsorgier.

För frågan är, vad ska man köpa när allt är köpt?

Men emellanåt stannar tiden och ron infinner sig. Man kanske går med sin dotter till dagis med en känsla av: All tid i världen har vi. Låt jorden snurra, jag ramlar inte av trots att jag inte skaffat varken digitalbox eller espressomaskin. Långsamt strövar man. En ynnest – världen kommer emot en.

Och alldeles gratis är det.

Vad innebär ”barnets bästa”?

I dagarna kommer få undgå tioårsfirandet av barnkonventionen. Det är heller inte meningen, för nu firas ett av de viktigaste dokumentet för en dryg tredjedel av jordens befolkning: barn och unga under18 år. När världens stater rusade för att skriva under en konvention om mänskliga rättigheter (MR), var bara det en sensation. Barnkonventionen är en av många centrala konventioner för skyddet av MR, men också den som flest ratificerat: 191 av 193 stater.

Men vad har barnkonventionen egentligen betytt, med dess 54 artiklar som kan tyckas rätt svårgenomträngliga? En smärre revolution. Barnrättsaktivister har rätt när de i dag utropar: Staterna visste inte vad de gjorde när de skrev under – och tur var väl det! Många gjorde nog vad Thomas Hammarberg (strålande skribent med bred erfarenhet av barns rättigheter) beskriver som: ”paid lip service to the well-being of children”. Med mina ord: Stora Ledare som talar vitt och brett om barns bästa (gärna med barn i knät!) åtföljda av ballongparader och barnkörer som skanderat deras namn. Vad de sedan gjort för barnen? Inte mycket.

De har rört läpparna, men den politiska viljan har inte funnits. Efter ballongparaderna har de kränkt barnen, genom att inte ”till det yttersta av sina tillgängliga resurser” se till ”barnets bästa” i alla lägen, inte diskriminera något barn, se till barnets rätt till liv och överlevnad samt ge barnet rätt att uttrycka sin åsikt (art 3,2,6,12). Dessa fyra centrala artiklar är i sin syn på barn revolutionerande. Från att barn har varit objekt för vuxnas välvilja, är de i dag subjekt och medaktörer. Nu har något som tidigare sågs som barns behov blivit något som är svårare att nonchalera, nämligen barnets rättigheter.

I och med konventionens ”övervakningskommitté” är staterna dessutom redovisningsskyldiga, i-länder såväl som u-länder. Just de sociala rättigheterna, såsom social trygghet, kan vara nog så svåra för i-länder att tillgodose och även ge upphov till heta debatter. När Storbritannien fick kritik från kommittén” (med experter från världens länder) skrek löpsedlarna ut: Hur kan folk från Argentina påpeka hur vi felbehandlar våra barn?! Det var just vad de kunde, påpeka alltså, för resten är upp till landets samvete och önskan om ”goodwill”. Hur barn behandlas har kommit högt upp på den politiska dagordningen – precis som det bör vara.

Många är de politiker, tjänstemän och enskilda organisationer som i framtiden kommer tala lyriskt om barnkonventionen, och därefter agera mot dess väsen. Det ligger i maktens natur. Skillnaden är att i dag har barn tydliga rättigheter och därigenom en del av makten. Bara de vuxna gör sin plikt att hålla konventionen levande.

Teori och praktik. En avgrund däremellan. Men ibland minskar den och fantastiska saker kan ske, såsom inom MR de senaste tio åren. Och jag då? Under det knappa år jag läste och arbetade teoretiskt med barnkonventionen blev jag gripen – det här med människans lika värde och värdighet rörde något inuti mig. Men i praktiken hörde jag inte riktigt min dotters allt mer högljudda protester, vars innebörd var:

- Mamma, du är ju inte närvarande!

I teorin läste jag hänfört om hur man ska lyssna till och respektera barn. I praktiken hade jag blivit en Upptagen Mamma full av: ”Ja, Alice, visst Alice”. Lyssnade jag till vad hon sa? Inte egentligen. Det var en av de underligaste insikter jag fått, för den träffade mig nästan fysiskt.

Har jag förändrats? Inte mycket. Sådant tar tid. Men jag försöker uppriktigt. I detta ligger för mig barnkonventionens kärna: dess privata såväl som politiska sprängstoff.

Mat som maktmedel

Att mat kan användas som maktmedel, det vet alla som har tonårsflickor. Men att mat fortfarande används av regimer gentemot sitt folk, är kanske mindre känt.

Nobelpristagaren Amartya Sen fick världen att förstå att svält inte enbart beror på torka eller missväxt, utan snarare på vem som hartillgång till maten. Så här briljant uttrycker han det:

”Svält är kännetecknet för att människor inte har tillräcklig att äta. Det är inte kännetecknet för att det inte finns tillräckligt att äta.”

Det där tål att fundera på. Till exempel beskrivs ofta svälten i Bengalen 1943, då två till fyra miljoner människor dog, ha orsakats av översvämningar. Men orsaken var den brittiska kolonialmaktens bristande politiska vilja och felplanering innan svälten blev akut. Det fanns egentligen inte mindre mat 1943 jämfört med 1941, men ett krig ledde till ökade rispriser och hamstring som drabbade framför allt jordbruksarbetarna. Poängen? Jo, förstår vi inte svältens orsaker kan vi varken avstyra eller åtgärda följderna.

Svält kan alltså åstadkommas av bristande politisk vilja, men även av politisk illvilja, politisk välvilja eller i propagandasyften. Alla dessa kan få lika katastrofala följder.

Om vi börjar med svält åstadkommen av Politisk illvilja. En nästan obegriplig nonchalans för sitt folk har visats av många regimer, såsom under den franska revolutionen. Drottning Marie Antoinettes berömda kommentar till ett uppror om brödbrist, som var: ”Men varför äter de inte kakor?”, skulle vara nog för att starta en revolution även i dag.

Det finns gott om exempel på politisk välvilja som orsak till svält. På 1960-talet infördes i Tanzania så kallade Ujamaa-byar, ett sorts jordbrukskollektiv i afrikansk socialistisk anda. Trots att många bönder protesterade föstes över tio miljoner tanzanier ihop i dessa större byar. Följden blev att jordbruksproduktionen föll kraftigt, mycket p.g.a. att staten inte betalade bönderna ett värdigt pris. Affärerna stod med tomma hyllor. För en bränd bonde skyr nämligen staten, i stället smugglar han eller drar sig undan till självförsörjning. Följden blev livsmedelsosäkerhet, eller med ett mindre fint ord: svält. Att ledare inte tillfrågar bönderna, går nog som en blodröd tråd genom historien.

Mat kan också användas i propagandasyften. Se hur gott jag gör mitt folk! utropar ledaren framför en hjälpsändning, medan orsakerna dols i medieskuggan. En som beskriver det här med viss cynism men humor är den amerikanske författaren P.J. O´Rourke i sin Famine – All Guns, No Butter om svälten i Somalia 1992. Såhär beskriver han:

”Flera reportrar intervjuade en biståndsarbetare från Rädda Barnen. En av reportrarna måste ha slängts ut från Journalisthögskolan, för han frågade en fråga som var rakt på sak: ´Vem bryr sig?´ sa han (…). ´Vem bryr sig egentligen om dessa människor?´ Mannen från Rädda Barnen började skratta. Han var full av kristen välvilja – eller muslimsk eller judisk eller vad som helst. Idén att någon skulle kunna titta på detta lidande och inte bry sig var absurt för honom, rent löjligt. Så han skrattade, det enda vänlighetens skratt jag någonsin hört.”

När jag var liten bad jag ofta böner för att det ska skulle regna mer i Afrika, jag trodde att människor svalt främst på grund av torka. I dag vet jag bättre. Nuförtiden ber jag om fler politiker som har sitt folks bästa närmast hjärtat.

Barbara Voors