Savanna Brandt är inne på sin sextiofjärde sömnlösa natt (English version). Hennes värld faller samman. Tidigare har hon åtminstone någorlunda kunnat hålla ihop arbetet på institutionen och myndighetsbiblioteket. Hon har lyckats bevaka dubbeldörrarna i våningen som hon delar med sin bror Sam, utan att störas alltför mycket av hans eviga kvinnoaffärer.
Men det är inte bara sömnlösheten som plågar Savanna. Hon har dessutom börjat få anonyma brev som innehåller ett illa dolt kvinnoförakt. Avsändaren tycks veta var hon bor, hur hon ser ut och till och med känna till hennes sömnproblem. Kan breven ha något att göra med dett som hände en sommar för nästan tjugofem år sedan? Savanna, som då var elva år, bodde med sin familj på ett pensionat där en kvinna blev misshandlad till döds. Fallet är ouppklarat och närmar sig nu preskribering. Savanna får oväntad hjälp av Jack Fawlkner, vilket försvårar elva år av celibat.
I fåfänga försök att hålla rädslan och paniken i schack börjar Savanna sortera bland papper och pärmar. De flesta av dem innehåller hennes forskning kring den brittiska författaren Elisabeth Brown, material som är tänkt att leda till en avhandling. Hon beslutar sig för att ge Brown återupprättelse från snaskiga och grundlösa rykten, som skvallerskribenten Ruth Bell har spritt ut i en bästsäljande författarbiografi. Långsamt vävs hennes egen historia ihop med det liv hon ska berätta om.
Utdrag ur ”Sömnlös” (2000)
”Jag har slutat att sova. Det finns säkert tusen sätt att somna på, och jag vet inte ett.
En gång sov jag bottenlöst och utan sans. Från elva års ålder var mina nätter ett mörker som det krävdes en mycket målmedveten människa för att slita upp mig ur. Tills för sextiofyra dagar sedan. Så jag sover inte. Men tänker desto mer. Kanske tänker är en överdrift, jag vet inte hur man ska etikettera dessa nätter av planlöst vandrande genom en stor lägenhet, alltför nära en bror jag älskar och emellanåt önskar bort ur mitt liv. Numera en alltför stor lägenhet med tanke på det barn som en gång uppfyllde den med trampbilar, skrik och oåterkallelig glädje. Under mina nattliga vandringar stannar jag ibland utanför Martins rum – det är sista anhalten, när brödbak, avfrostning och tånagelklippning är genomförda – och var gång lossar jag lite försiktigt på den tejpremsa min bror har satt över dörrhandtaget: PLOMBERAD.
- Plomberad i betydelsen ”Rör ej, gå inte in, snälla sov nu, Savanna”, säger min bror Sam. Sov bara.
Men min bror vet ingenting om sömnlöshetens dammluckor, om vilka tankar som kan hålla en människa sysselsatt mellan tre och fem på morgonen, under vargtimmarna när soluppgången känns omöjlig och sömnen likaså. Såsom inte heller jag visste förut. Är man fortfarande vaken kan man lika gärna klä på sig, dricka kaffe och därefter, som för att luras, klä av sig allt igen och försiktigt viska till ingen alls:
- Godnatt.”
Bakom pärmarna – skrivprocessen för ”Sömnlös”
Med ”Sömnlös” hade jag beslutat mig för att låta romanen ”rinna på av sig själv”. Detta efter att ha ägnat nästan 5 år att skriva romanen som kom före denna: ”Syster min”. Mycket hade jag planerat i förväg för ”Sömnlös”, men inte allt. Jag beslöt mig helt enkelt för att lösa saker under skrivandets gång. Det blev de mest knäppa och ljuvliga lösningar, som jag aldrig tror att jag hade kommit på om jag noggrant hade planerat dem.
Jag lärde mig en del nytt om karaktärer, bland annat genom att blanda könsroller. Jack är ett hopkok av alla genomsympatiska män jag har träffat i mitt liv, min egen man inkluderad. Ganska medvetet gav jag Jack vad som lite fånigt anses vara ”kvinnliga egenskaper”, medan Savanna har fått fler av de manliga. Det var roligare att skriva så och det bekräftade min teori: könsegenskaper ät inte så bundna och klichéartade som vi ibland kan ledas att tro.
En lite märklig kritik jag började få i och med ”Syster min” och att mina böcker såldes utomlands, var att jag ansågs skriva för en internationell marknad. Detta för att karaktärerna hade ”osvenska” namn! Själv ville jag nog mer visa att många av dagens svenskar är andra generationens invandrare, men är inte beredda att hamna i invandrarstatistik för det. Att ha ett osvenskt namn i dag bör väl i stället ses som något mycket svenskt och fint? Såsom med mitt eget namn, som varken går att uttala eller stava.