När elefanter dansar

Jag reste till Tanzania. Jag lärde känna ett Afrika bortom de katastrofbilder jag blivit matad med. Jag mötte muslimska feminister, filosofiska bönder, syster Marjorie med tarmproblem, kryddexperten Suleiman på sin jungfruresa och en afrikansk Martin Luther King.

Jag lärde mig aldrig att bära vatten, men jag lärde mig vad tålamod innebär. Jag förstod vad malaria kan göra med en kropp, men också vad som händer när man en gång har öppnat sitt hjärta. Jag lärde mig om Spekes och Burtons förtvivlade jakt efter Nilens källa, om ett Afrika före kolonialismen och om ett föränderligt Afrika efter befrielsen.

Jag insåg att det finns flera sätt att leva på och att utveckling och fattigdom kanske inte alltid betyder det vi först trodde.

Med nyfikenhet, upptäckarlust och öppenhet skildrar Barbara Voors det Tanzania hon har lärt känna. Begrepp som imperialism, bistånd och kultur tas här upp ur ett annat perspektiv än det vi är vana vid.

Utdrag ur ”När elefanter dansar”: (1994)

”Det finns ett liv bortom katastroferna. Det finns ett Afrika där folk liksom inte automatiskt har flugor i ögonen och behöver vår hjälp. Det finns ett Afrika utanför den så kallade ´afropessimism´ som vi är matade med. Det finns ett Afrika som är fyllt av glädje, av skaparkraft, av framtidstro, av kultur, av vardag, av intellektuella, av ungar som gillar Roxette, av politiker som inte självklart är korrupta. Bortom de negativa bilderna finns en verklighet som är värd respekt.

När jag var i Moçambique sa en man till mig:

- Ni har en bild av ett Afrika som lider. Men lider är inte vad vi gör, vi kämpar.

Allt detta vet vi. Vi vet att inga människor vill bli beskrivna som schabloner, som offer. Själva skulle vi avsky det. Men det sker ändå. Det är därför jag vill åka till Tanzania, Inte för att ge en sann bild, men en egen.”

Bakom pärmarna – skrivprocessen för ”När elefanter dansar”

”När elefanter dansar” baserades på en bokstavlig resa i Tanzania och är alltså en reseberättelse. Jag ville ge en annan bild av ett afrikanskt land än den gängse ”afro-pessimismen” som fanns i medierna. Det här var också första gången jag fick kombinera mina två stora intressen: bistånd och skönlitteratur, båda som jag tror grundlades under min uppväxt i Iran. Jag tyckte det var sorgligt att dessa världar skulle vara så långt ifrån varandra, så jag bestämde mig för att skriva om bistånd och internationella frågor på ett sätt som skulle få såväl en kunnig som en okunnig läsare fängslad. Bästa sättet var att skriva en reseberättelse, att beskriva dem jag mötte och det jag såg på ett så fängslande sätt som möjligt. I biståndsvärlden kan det vara vanligt med ett indignerat och uppfordrande tonfall – det ville jag långt ifrån. Läsare vill sällan bli uppläxade, de vill bli tagna på allvar men gärna med värme och humor.

Med den här boken fick jag rådet att skriva och resa mer eller mindre samtidigt. Så när jag var överväldigad av ett möte med ännu en rolig tanzanier skrev jag det kvällen därefter och när jag fick malaria skrev jag om det då. En kulturantropolog som granskade boken före utgivningen, sa att den var en sådan bra beskrivning av en kulturchocks olika faser att hon funderade på att använda den i sin undervisning!

”När elefanter dansar” är en bok som har en speciell plats i mig. Jag kan bli lite rörd när jag tänker på den 25-åring som åkte i väg ensam en höst och skulle förändra inte världen, men beskrivningen av den. Det är något jag gärna vill göra igen, väntar tålmodigt (nå, sådär) tills våra döttrar blir äldre. Är ibland också rädd att jag blivit för bekväm och sluten i mitt sätt och min ålder, att jag aldrig skulle kunna skriva så igen.

Andra böcker

Fantomsmärtor i Bonnier Pocket
Emmy Moréns dubbla liv i pocket
Syster min i pocket
Älskade du i pocket
Emmy Moréns dubbla liv
Fantomsmärtor
Pappan som rymde hemifrån
Islossning
Flickorna som var vakna för länge
Mamman som tjatade så att hon dog
Mina döttrars systrar
Smultronbett
Sömnlös
Syster min
Fredrikas fräkneunion
När elefanter dansar
Tillit till dig
Akvarium
Älskade du