Anna har kommenterat under förra inlägget att hon ser fram emot att läsa ”Emmy Moréns dubbla liv”, den ungdomsroman som snart ska komma från trycket. Det märkliga är min första tanke är: det gör jag med! Med andra ord, jag minns inte riktigt vad den handlar om… För varje roman är det samma process, fram till sista korret är romankaraktärerna de enda jag tänker på. Jag månar om dem, drömmer till och med om dem och ibland – sällsynt men kul – drömmer jag till och med deras drömmar. Men i samma sekund jag inte längre kan vara med i ”romanvärlden”, boken går i tryck, förlorar karaktärerna intresse för mig och stelnar. Jag sörjer dem, men de sörjer inte mig. Boken är nu bara läsarens.
Jag har aldrig läst om något jag skrivit, enbart bläddrat lite planlöst någon gång eller när jag ska läsa upp ett stycke. Varje gång slår det mig: ja, just det, jag minns ju dig! Som en gammal bekantskap, ett visst vemod över att vi inte har kontakt längre och sedan är det över. Jag har blivit lite en annan i mötet med dem, medan de mest har vandrat igenom mig för att få sina röster hörda. Osentimental och konstruktiv livshållning!
Karin Berg kommenterade den 2010.04.14 klockan 09:34:
Jag väntar också med spänning på boken =) Det gör även min 13-åring som också vill läsa den. Ska bli jättekul.
Jag skriver ju inte böcker, läser dem bara =) men kan känna likadant när jag läser om en bok efter ngr år. Som en gammal bekanskap med minnen från den tiden.
Barbara kommenterade den 2010.04.14 klockan 11:53:
Hej Karin,
Tack, vad roligt. Och att jag har en väntande 13-åring, utmanande…