I början av maj besökte jag Thorildsplans gymnasium. Roligt att få möta elever just på väg att ta studenten! En speciell tid som jag minns väl. Överhuvudtaget minns jag känslostämningar och hur det var att vara olika åldrar lätt, medan ansikten och namn tyvärr är svårare. Folk får liksom inte förflytta sig från sin vanliga plats, för då hittar jag inte rätt i huvudet!
Men hur det kändes att vara 20 år och försöka fatta alla viktiga beslut på så kort tid (minns ni paniken?) och hur det var att snart skiljas från sina klasskamrater, den där nästan febriga intensiteten som rådde – det sitter genast där som avtryck i kroppen. Detta är något jag kan glädjas åt när jag skriver. Men jag tror också att detta känslominne är bra för empatin. Att all kreativitet ger oss människor en möjlighet att känna det andra känner och öka vår medkänsla. Kanske är det vad vi har kultur till.
Just nu pågår Konstfacks slututställning och där har jag haft förmånen att vara lite delaktig i två masterstudenters arbete, mina forna elever i skrivande. Kyuhyung Cho har bland annat gjort en scarf med ett mönster och typografi skapad efter min ungdomsroman ”Emmy Moréns dubbla liv”. Cristina Stef har skrivit och illustrerat ett arbete som heter ”Hemma”, om hemhörighet och olika sorters exil. Överlag mycket fina arbeten av alla studenter och värt ett besök till Telefonplan i Stockholm.