border
1/52/53/54/55/5

    • Tillit till dig

    • ”Tillit till dig” handlar om Saga och Zacharias, växelvis återger de historien …

      Läs mer

    • Akvarium

    • Hon lever i Akvariet där man måste ljuga för att bli medlem, …

      Läs mer

    • Älskade du

    • ”Älskade du” är berättelsen om en kärlekshistorias uppgång och fall. Ett jag …

      Läs mer

Fjärde utdraget ur ”Fantomsmärtor”

Så slutligen ett fjärde och sista utdrag ur min aktuella roman ”Fantomsmärtor”:

”Den sommaren var vi tre ständigt med varandra. Det låg något befriande i detta att vara tre personer tillsammans – ville man vara tyst och bara lyssna gick det bra, ville man gripa in likaså. Jag vande mig vid att ha deras sorl omkring mig, det ständiga och pågående samtalet. Någon hakade i, någon lade till, någon somnade. Jag kände mig för första gången innesluten i något större än jag själv, något som jag hade varit med och skapat. Tillsammans var vi långt mer än delarna. Vi blev bättre och starkare tillsammans. Att både Marlene och jag var förälskade i Tomas och han i oss var som ett magnetfält oss tre emellan, men märkligt nog inget som till en början oroade mig. Det var snarare som om Marlenes attraktion gjorde att min förstärktes: om hon var förälskad i Tomas, måste han vara något särskilt. Vår sammanlagda attraktion dolde bristerna.

Om dagarna åt vi på glassbarer och testade precis alla smaker, där fanns fler än man kunde ana. Vi åkte flotte i floderna, vi vandrade bland edelweiss och klämtande bergkossor, vi åt färsk ost i små timmerstugor på höga höjder, vi försökte lära oss italienska av servitörerna medan våra föräldrar rökte mot husväggen i solen. Om kvällarna, efter flodbadet, hände det att vi låg nakna under våra handdukar uppe på takterrassen. Utan att någon egentligen tog initiativet, lät vi ibland handdukarna halvt hasa ner mot marken. Där fanns en tyst överenskommelse: ingen rörde vid någon. Jag var genant medveten om att Marlene var mer utvecklad än jag, där fanns så mycket mer att iaktta. Hon var längre än både Tomas och jag. Själv såg jag tanig ut i jämförelse, med revbenen som i alla fall såhär i horisontalt läge såg större ut än mina bröst. Tomas var brunast, det vita efter badbyxorna nästan lyste där i dunklet, hans hår likaså. Någon gång, nästan som en ryckning, rörde sig Tomas åt mitt håll. Marlene reste sig genast upp ur hängmattan, jag också. En lätt förvirring när alla letade efter sina kläder. Ingen fann något att säga.

Högre upp i bergen fanns ett gammalt kalkbrott där alla tre familjer brukade ha picknick, uthuggna klippblock blandade med berg och klippor. Genom kalkbrottet rann en flod, vilket gjorde det till ett perfekt utflyktsmål: möjligheterna till bad var oändliga. Vissa dagar var vattenståndet högre och andra lägre, vilket berodde på hur mycket vatten som kraftverket uppe vid den schweiziska gränsen släppte på. Ibland kunde vi sitta på ett torrt klippblock med våra kycklingsmörgåsar, varpå vi efterhand kunde se hur vattnet höjdes omkring oss och maten långsamt lyfte från klipporna och flöt bort. Då gällde det att snabbt packa ihop och röra sig till en högre belägen klippa. Det fanns varningsskyltar lite här och var i buskagen, men dem nonchalerade italienarna och sålunda vi med.

När vattnet drog sig tillbaka hade det bildats små naturliga pooler för de mindre barnen. Flodvattnet var lika iskallt här – det var Alpernas smältvatten – men fick det ligga kvar tillräckligt länge utan att nytt vatten tillfördes så värmdes det upp av solen. Det gick även att dyka från klipporna ner i de djupare vattensamlingarna. Tomas, Marlene och jag hittade en perfekt sådan plats. Först hoppade vi i med fötterna först, därefter dök vi ner i den relativt trånga poolen. En skräck genom kroppen i dykögonblicket, det gällde att pricka precis rätt. Efter ett tag upptäckte vi att i några av poolerna kunde man simma vidare genom naturliga tunnlar till nästa pool. Marlene var orolig – man visste aldrig när de uppe på kraftverket bestämde sig för att släppa på mer vatten. Hon såg sig om efter möjliga utgångar mellan klipporna och tunnlarna.

Tomas såg på mig, jag tvekade.

”Vi kan ju alltid vända om”, sa Tomas, och jag vet inte om han menade det på flera sätt.

Jag vågade inte titta på Marlene. Tomas och jag dök i, gick upp till ytan och tog ett djupt andetag och därefter simmade vi in i en av tunnlarna vi hade hittat i berget. Vad gör jag? hann jag tänka, men simmade vidare. Därunder fanns Tomas hand, han drog mig efter sig. Just när jag trodde att bröstet skulle sprängas kom vi fram till en öppning i berget, som en mindre grotta. Högt ovanför oss fanns en spricka mellan klippblock och berg där solen sken in, men det var fuktigt och kallt inne i grottan.

Min första kyss var likaså fuktig och kall. Efter en stund varmare. I denna värld, nästintill under vattenytan, slutade treenigheten att gälla. Tomas och mitt mod förvånade mig. Vi lade oss ner, såg på varandra i det ljus som singlade ner från grottans öppning. Vi var för unga och ändå inte alls. Jag kämpade med en svårbemästrad skuld gentemot Marlene. Något om vad som var rätt och riktigt for genom mig, jag trodde inte jag hade det i mig. Men att vara här själv med Tomas kändes ojämnt, udda att vara två.

”Alba Modig, var det så?”

Hans röst retsam men också tjock och sträv, som hade han satt något i halsen och fick svårt att svälja. Jag visste inte vad det var, då. Hade jag hunnit svara skulle min röst ha låtit likadan. Men vi kom inte längre än så. Vattennivån i grottan hade börjat höjas, först långsamt men därefter allt snabbare. Det skulle vara för strömt att simma tillbaka den väg vi kom. Grottan hade andra öppningar men vi var inte säkra på vart de ledde, vart våra tidiga utforskningar hade lett hade vi glömt. Jag försökte minnas något om Marlenes riskbedömningar men jag var tydligen alls inte gjord för att vara klartänkt i kris. En märklig resignation infann sig, som blev jag overkligt trött och behövde sova.

Tomas började röra sig runt i grottan. Han verkade fastna för grottans tak. Vi såg båda upp mot hålet. Det var ganska litet men vi trodde oss inte vara större än att vi kunde klämma oss ut. Med Marlene hade det aldrig gått, minns jag att jag tänkte medan jag klättrade uppåt. Tomas drog mig sista biten och hålet var så litet att jag höll andan när jag klämde mig igenom. Väl uppe ur grottans hål såg vi våra föräldrar. Jag minns inte så mycket av utskällningen. Bara Marlenes ögon, smala och kolsvarta.

Den natten, till ljudet av syrsorna och motorvägen som band ihop dalgången med sina gråa betongben, hörde jag dem. Hur Marlene steg upp ur sin säng – vi två hade börjat dela rum – och smög iväg genom huset och väckte Tomas. Jag kunde följa deras steg upp till takterrassen, ett vagt mummel i deras spår. Fanns där tvivel, protester? Från Tomas håll och kanske även från Marlenes? Jag vill ju gärna tro det. Allt jag hade behövt göra var att kliva upp eller öppna mitt fönster och protestera.

Jag vet inte varför jag inte ingrep. Men redan då denna känsla: jag tog vad jag kunde få, inte vad jag ville ha. Jag böjde mitt huvud och lät det ske. Efter en stund tryckte jag en kudde hårt över huvudet, knöt mina fingrar och tår där under täcket och räknade om och om igen till hundra så att jag inte skulle behöva höra dem. Varför klev jag inte upp? Jag räknade om och om igen till hundra. Rätt och riktigt.

Till slut kom Marlene tillbaka. Hon gick inte särskilt tyst. Tomas smög, det vet jag. Ingen av oss kunde sova, det vet jag också. Jag räknade inte längre till hundra, jag räknade inte alls. Solen började gå upp bakom det högsta berget. Medan tupparna gol, hörde jag hur Marlene grät.

Nu är vår tid är ute, jag kommer tillbaka i morgon. Behåll känslan, säger du, lös den inte. Jag förstår inte hur det ska kunna hjälpa mig att fatta ett beslut. Det där lugnande leendet du har. Jag ljög förut: det fungerar.”




Till startsidan

Kommentera “Fjärde utdraget ur ”Fantomsmärtor””