border
1/52/53/54/55/5

    • Tillit till dig

    • ”Tillit till dig” handlar om Saga och Zacharias, växelvis återger de historien …

      Läs mer

    • Akvarium

    • Hon lever i Akvariet där man måste ljuga för att bli medlem, …

      Läs mer

    • Älskade du

    • ”Älskade du” är berättelsen om en kärlekshistorias uppgång och fall. Ett jag …

      Läs mer

Fantomsmärtor

Alba Modig får tio dagar på sig att fatta ett beslut: ska hon behålla sitt ofödda barn? (English version here) Hon lever ett kringskuret, medelålders kulturliv bland obeskurna träd i förorten. Dilemmat underlättas inte av kärlekshistorien med den fjorton år yngre Seth, som tycks henne omodern med sina frågor om vad som är ett värdigt liv. Hittills har hon inte tagit vad hon velat ha, bara vad hon kunnat få. Det har tyckts mer än nog.

De få problem som dyker upp elimineras med en lösning eller ett tips – Albas hemmaplan. Men varken Seth eller beslutet tycks kunna elimineras. Albas förestående beslut väcker även oro och prat i omgivningen. Pappa Harald, forne kärleken Tomas och bästa väninnan Marlene återberättar alla sina dilemman för att påverka Alba dit de vill. Under samtalen frågar de sig: vad är en familj och vad fyller den för funktion? Vad gör vi med de barn där allting skaver? Men vilket beslut Alba än fattar verkar fantomsmärtorna bestå.

Utdrag ur ”Fantomsmärtor” (utkommer september 2010)

”Förlåt mig”, sa jag. ”Åk hem, Seth. Gå ut och lek. Här finns ingenting att hämta.”

Han sa inte emot.

Jag lade mig på nytt i sängen och drog täcket över huvudet. Den vanliga lättnaden genom kroppen: allt som förut igen. Men han satte sig på sängkanten, händerna mjukt knutna om mina bara fötter.

”Definiera ingenting, Alba”, bad han mig.

”Det finns ingenting för dig här”, upprepade jag. ”Lek med dina jämnåriga i stället. Stanna inte med mig. Jag är en borgerlig medelklasstant med kulturella intressen som är mer måsten än njutning.”

Han sa ingenting, så jag kände mig manad att fortsätta. Jag hade sagt detta förut, det var ingen förlust och jag var redan långt borta.

”Jag har strikta vanor. Örtte efter maten, äter upp allt smågodis som jag har sparat för helgen, en stund framför tv:n som jag oftast ångrar, hastiga promenader som går under rubriken motion, en timme med en roman i sängen, en konsert då och då som jag nickar mig igenom med en väninna, lite Mozart och vid vilda tillfällen Rachmaninov. Släckt senast vid halv elva. Du förstår, här finns ingenting.”

Så var det sagt och över, han skulle snart vara ute ur rummet.

”Jo, en sak, Alba”, sa han.

”Och det skulle vara?”

Jag var spänd, irriterad bortom det uthärdliga.

”Du. Du finns här.”

Bakom pärmarna – Skrivprocessen för ”Fantomsmärtor”
Jag brukar säga att det egentligen först är 3-4 år efter att en roman kommit ut som jag kan se om den håller. När jag arbetar med något blir jag överbeskyddande och har noll distans. Idén fick jag i alla fall när jag läste en debattartikel om barns (o?)lika värde: får alla barn samma chans till liv om vi gör tester för att utröna om de har Downs syndrom? Jag vet inte varför men jag fick en stark känsla av texten, skriven av en pappa till en flicka med syndromet. Något i texten som påpekade att barnets känsloliv var fullständigt intakt, skar sig i mig. Vad är det vi inte klarar av? frågade jag mig. Jag var, är, rädd att ”Fantomsmärtor” ska kunna läsas som en text mot abort – vilket den alls inte handlar om – utan bara frågan: vilka barn tycker vi har rätt att finnas hos oss? Det är nog den roman som varit mest styrd av frågor och ytterst få svar, som jag har skrivit.

Min huvudperson Alba Modig får 10 dagar på sig att besluta sig. Jag tyckte mycket om att vara henne och några vänner som snällt ingick i min ”läsgrupp” (ger synpunkter på romanen före publicering, starkt mutade av vin och mat)  påpekade att Alba påminner en hel del om mig…  Det har slagit mig att som ung hade jag en föreställning av mig själv som vuxen som påminner om Alba. När jag hade kommit till slutet av arbetet med romanen var jag delvis en annan. Min förhoppning är kanske att du som läsare ska känna något liknande, men vad är upp till dig.