Nu i februari kommer ”Emmy Moréns dubbla liv” i pocket på Pocketförlaget, kul! Att skriva en ungdomsroman var något jag hade tänkt på i nästan tio år. Men hur skulle jag hitta rätt tonfall? Just Tonen, jo, här med stort T, är bland det svåraste som finns med skrivandet. Och roligast. För det går inte att lura någon med ett felaktigt tonfall, särskilt inte ungdomar. Det måste vara naturligt, inte för insmickrande, inte för publikfriande men heller inte för distanserat och sökt… För tonfall säger mycket om människosyn. Hur ser jag på min läsare, begåvad eller vettskrämd? Vad tror jag om mina medmänniskor, komplexa eller enkelspåriga? Ja, ni förstår varför just jakten på tonfall kan driva en författare, mig i detta fall, till evighetspromenader av grubblande.
Man måste berätta sagor med värme och humor, läste jag att Tage Danielsson sagt, för det behöver människor. Att nå just det, med rätt tonfall är nog det viktigaste en författare kan göra. Någon gång har jag fått till det, alltför ofta inte alls.