Emmy Moréns dubbla liv

Emmy Morén är 15 år och en uttråkad gymnasist. (English version here) Föräldrarna har just skilt sig och hon bor med sin ultrafeminist till storasyster och martyr till pappa. Emmys mamma har flytt fältet för ”självförverkligande” – i Göteborg. Kvar är en splittrad familj som de bra dagarna äter micromat, de dåliga direkt ur formen med plastbestick. Mitt i tristessen googlar Emmy sitt namn och finner en 29-årig skådespelerska med samma namn. De börjar brevväxla. Kan man ha en ”alibikille” i brist på en egen? undrar den unga Emmy. Kan man vara otrogen för att slutligen bli av med någon? undrar den äldre Emmy. Men snart undrar båda två: kan man skriva till den blivande versionen av sig själv?

Utdrag ur ungdomsromanen ”Emmy Moréns dubbla liv” (2010):

Hej Emmy Morén,

Det är Emmy Morén här. Jag har alltid velat börja ett brev så: ”Hej Emmy Morén, det är Emmy Morén här!” Man kan tycka: hur stor är chansen att man finner sig själv? Och på nätet dessutom. I och för sig verkar ju de vuxna finna varandra jämt där, det skiljs och det gifts med en väldig fart här ute på Värmdö. Och sedan sätts det ut annonser och det börjar ringas och så är allt helt snurrigt – igen. Någon gång har min syster och jag gått ut på nätet, hittat en kompis mamma och låtsats vara någon hon ska träffa. Jag vet inte… om det är roligt menar jag. Lite pinsamt att se nyförälskade föräldrar, gamla men som tonåringar samtidigt på något vis.

Att jag skulle hitta någon som heter precis som jag, och som också bor i Stockholm! Jag tycker att det är märkligt. Vårt efternamn är ju inte jättevanligt heller. I alla fall satt jag där i går kväll och sökte på mitt eget namn. Jag har gjort det förut, flera gånger. Jag tror alla gör det. Men så plötsligt dök din hemsida upp, den har inte funnits där förut vad jag har sett. Men jag tycker grafiken var lite konstig, så modern att den nästan var omodern om du förstår? Du är skådespelare stod det, ganska känd sådan tydligen. Bor i Vasastan i Stockholm, inget telefonnummer men en e-postadress stod där. Jag skrev ner den, höll lappen i fickan hela dagen i skolan. Den brände till. Om och om igen. Jag kunde inte glömma den. Någon som heter precis som jag, spelar roll!? Men det spelade roll. Ensamheten i korridorerna i skolan är så tryckande att det ibland känns som om skåpen är på väg att falla ner över mig. Som om luften håller på att ta slut och skulle jag skrika skulle ingen höra mig. Då var lappen med din e-postadress varm där i fickan. Det kändes som om någon tänkte på mig. Jag själv liksom.

Bakom pärmarna – Hur jag skrev ”Emmy Moréns dubbla liv”

Idén fick jag när jag parkerade bilen. Exakt så lång tid som det tar att baxa in bilen, fram och tillbaka genom snön, så kom idén till romanen i en väldigt klar form. En 15-årig tjej söker på sitt namn på internet och finner en 29-årig skådespelerska med samma namn: Emmy Morén. De börjar skicka e-post till varandra. Snart blir det tydligt att där den unga kvinnan står för idealen och teorin – hur livet borde vara, vad som är absolut sant, rätt och ärligt – så står den äldre kvinnan för verkligheten och praktiken – kompromisserna vi är tvungna att göra i livet, hur minnen från barndomen påverkar oss ännu. Båda inser de att det är som att möta den yngre/äldre versionen av sig själv, som att skriva till sig själv. (Romanen hade också först arbetstiteln ”Breven till mig själv”.) Och det är på intet sätt den unga flickan som har det mest problemtyngda livet.

Ofta kommer en idé precis så: klar och levande och bara på några sekunder, ibland är det till och med svårt att hinna fånga bilderna och meningarna innan allt är borta igen! Bra idéer är alltid enkla och direkta. Ju mer komplicerade jag gör dem, desto fortare förlorar jag intresset och det finns ingen anledning att skriva dem. En idé måste nästan brännas i huvudet för att jag ska ha energin att skriva över 200 sidor och ibland redigera dem i upp till tre år… Även om mina idéer kommer plötsligt och oväntat, så har jag ofta tänka på dem i bakhuvudet i flera år. Det bara känns som om de kommer plötsligt – jag tror det omedvetna låter det ”bubbla” upp till ytan vid rätt tidpunkt. Jag hade velat skriva en ungdomsroman i många år, efter nästan 20 år av romaner och barnböcker. Men det kändes för svårt, tonårsläsaren ser ju igenom allt som är tillgjort och synen på livet är ofta oerhört rättvisepräglat. Ingen av mina idéer kändes självklar nog. Inte förrän jag parkerade bilden. Där var de, de båda Emmy Morén – eller är de bara en? – och jag tyckte omedelbart om dem.

Andra böcker

Fantomsmärtor i Bonnier Pocket
Emmy Moréns dubbla liv i pocket
Syster min i pocket
Älskade du i pocket
Emmy Moréns dubbla liv
Fantomsmärtor
Pappan som rymde hemifrån
Islossning
Flickorna som var vakna för länge
Mamman som tjatade så att hon dog
Mina döttrars systrar
Smultronbett
Sömnlös
Syster min
Fredrikas fräkneunion
När elefanter dansar
Tillit till dig
Akvarium
Älskade du