Utdrag ur ungdomsromanen ”Emmy Moréns dubbla liv” (2010):

Hej Emmy Morén,

Det är Emmy Morén här. Jag har alltid velat börja ett brev så: ”Hej Emmy Morén, det är Emmy Morén här!” Man kan tycka: hur stor är chansen att man finner sig själv? Och på nätet dessutom. I och för sig verkar ju de vuxna finna varandra jämt där, det skiljs och det gifts med en väldig fart här ute på Värmdö. Och sedan sätts det ut annonser och det börjar ringas och så är allt helt snurrigt – igen. Någon gång har min syster och jag gått ut på nätet, hittat en kompis mamma och låtsats vara någon hon ska träffa. Jag vet inte… om det är roligt menar jag. Lite pinsamt att se nyförälskade föräldrar, gamla men som tonåringar samtidigt på något vis.

Att jag skulle hitta någon som heter precis som jag, och som också bor i Stockholm! Jag tycker att det är märkligt. Vårt efternamn är ju inte jättevanligt heller. I alla fall satt jag där i går kväll och sökte på mitt eget namn. Jag har gjort det förut, flera gånger. Jag tror alla gör det. Men så plötsligt dök din hemsida upp, den har inte funnits där förut vad jag har sett. Men jag tycker grafiken var lite konstig, så modern att den nästan var omodern om du förstår? Du är skådespelare stod det, ganska känd sådan tydligen. Bor i Vasastan i Stockholm, inget telefonnummer men en e-postadress stod där. Jag skrev ner den, höll lappen i fickan hela dagen i skolan. Den brände till. Om och om igen. Jag kunde inte glömma den. Någon som heter precis som jag, spelar roll!? Men det spelade roll. Ensamheten i korridorerna i skolan är så tryckande att det ibland känns som om skåpen är på väg att falla ner över mig. Som om luften håller på att ta slut och skulle jag skrika skulle ingen höra mig. Då var lappen med din e-postadress varm där i fickan. Det kändes som om någon tänkte på mig. Jag själv liksom.

Bakom pärmarna – Hur jag skrev ”Emmy Moréns dubbla liv”

Idén fick jag när jag parkerade bilen. Exakt så lång tid som det tar att baxa in bilen, fram och tillbaka genom snön, så kom idén till romanen i en väldigt klar form. En 15-årig tjej söker på sitt namn på internet och finner en 29-årig skådespelerska med samma namn: Emmy Morén. De börjar skicka e-post till varandra. Snart blir det tydligt att där den unga kvinnan står för idealen och teorin – hur livet borde vara, vad som är absolut sant, rätt och ärligt – så står den äldre kvinnan för verkligheten och praktiken – kompromisserna vi är tvungna att göra i livet, hur minnen från barndomen påverkar oss ännu. Båda inser de att det är som att möta den yngre/äldre versionen av sig själv, som att skriva till sig själv. (Romanen hade också först arbetstiteln ”Breven till mig själv”.) Och det är på intet sätt den unga flickan som har det mest problemtyngda livet.

Ofta kommer en idé precis så: klar och levande och bara på några sekunder, ibland är det till och med svårt att hinna fånga bilderna och meningarna innan allt är borta igen! Bra idéer är alltid enkla och direkta. Ju mer komplicerade jag gör dem, desto fortare förlorar jag intresset och det finns ingen anledning att skriva dem. En idé måste nästan brännas i huvudet för att jag ska ha energin att skriva över 200 sidor och ibland redigera dem i upp till tre år… Även om mina idéer kommer plötsligt och oväntat, så har jag ofta tänka på dem i bakhuvudet i flera år. Det bara känns som om de kommer plötsligt – jag tror det omedvetna låter det ”bubbla” upp till ytan vid rätt tidpunkt. Jag hade velat skriva en ungdomsroman i många år, efter nästan 20 år av romaner och barnböcker. Men det kändes för svårt, tonårsläsaren ser ju igenom allt som är tillgjort och synen på livet är ofta oerhört rättvisepräglat. Ingen av mina idéer kändes självklar nog. Inte förrän jag parkerade bilden. Där var de, de båda Emmy Morén – eller är de bara en? – och jag tyckte omedelbart om dem.

De få problem som dyker upp elimineras med en lösning eller ett tips – Albas hemmaplan. Men varken Seth eller beslutet tycks kunna elimineras. Albas förestående beslut väcker även oro och prat i omgivningen. Pappa Harald, forne kärleken Tomas och bästa väninnan Marlene återberättar alla sina dilemman för att påverka Alba dit de vill. Under samtalen frågar de sig: vad är en familj och vad fyller den för funktion? Vad gör vi med de barn där allting skaver? Men vilket beslut Alba än fattar verkar fantomsmärtorna bestå.

Utdrag ur ”Fantomsmärtor” (utkommer september 2010)

”Förlåt mig”, sa jag. ”Åk hem, Seth. Gå ut och lek. Här finns ingenting att hämta.”

Han sa inte emot.

Jag lade mig på nytt i sängen och drog täcket över huvudet. Den vanliga lättnaden genom kroppen: allt som förut igen. Men han satte sig på sängkanten, händerna mjukt knutna om mina bara fötter.

”Definiera ingenting, Alba”, bad han mig.

”Det finns ingenting för dig här”, upprepade jag. ”Lek med dina jämnåriga i stället. Stanna inte med mig. Jag är en borgerlig medelklasstant med kulturella intressen som är mer måsten än njutning.”

Han sa ingenting, så jag kände mig manad att fortsätta. Jag hade sagt detta förut, det var ingen förlust och jag var redan långt borta.

”Jag har strikta vanor. Örtte efter maten, äter upp allt smågodis som jag har sparat för helgen, en stund framför tv:n som jag oftast ångrar, hastiga promenader som går under rubriken motion, en timme med en roman i sängen, en konsert då och då som jag nickar mig igenom med en väninna, lite Mozart och vid vilda tillfällen Rachmaninov. Släckt senast vid halv elva. Du förstår, här finns ingenting.”

Så var det sagt och över, han skulle snart vara ute ur rummet.

”Jo, en sak, Alba”, sa han.

”Och det skulle vara?”

Jag var spänd, irriterad bortom det uthärdliga.

”Du. Du finns här.”

Bakom pärmarna – Skrivprocessen för ”Fantomsmärtor”
Jag brukar säga att det egentligen först är 3-4 år efter att en roman kommit ut som jag kan se om den håller. När jag arbetar med något blir jag överbeskyddande och har noll distans. Idén fick jag i alla fall när jag läste en debattartikel om barns (o?)lika värde: får alla barn samma chans till liv om vi gör tester för att utröna om de har Downs syndrom? Jag vet inte varför men jag fick en stark känsla av texten, skriven av en pappa till en flicka med syndromet. Något i texten som påpekade att barnets känsloliv var fullständigt intakt, skar sig i mig. Vad är det vi inte klarar av? frågade jag mig. Jag var, är, rädd att ”Fantomsmärtor” ska kunna läsas som en text mot abort – vilket den alls inte handlar om – utan bara frågan: vilka barn tycker vi har rätt att finnas hos oss? Det är nog den roman som varit mest styrd av frågor och ytterst få svar, som jag har skrivit.

Min huvudperson Alba Modig får 10 dagar på sig att besluta sig. Jag tyckte mycket om att vara henne och några vänner som snällt ingick i min ”läsgrupp” (ger synpunkter på romanen före publicering, starkt mutade av vin och mat)  påpekade att Alba påminner en hel del om mig…  Det har slagit mig att som ung hade jag en föreställning av mig själv som vuxen som påminner om Alba. När jag hade kommit till slutet av arbetet med romanen var jag delvis en annan. Min förhoppning är kanske att du som läsare ska känna något liknande, men vad är upp till dig.

Utdrag ur ””Pappan som rymde hemifrån” (2007) Illustrationer Jeanette Milde:

”- Jag har tänkt på en sak, säger Ellen allvarligt. Vad åt jag egentligen när jag låg i mammas mage?

Janna och jag tittar på varandra och fnittrar.

- Åt jag tuttmjölk då? säger Ellen förvirrat.

- Men det var kanske bara en fas? säger Andrea, för så brukar hennes mamma Titti säga om allt.

Det här är lite knepigt, för ibland kan jag faktiskt inte svara på Ellens och Andreas alla frågor.

- Nej, det fanns väl ingen extratutte i magen, heller! säger Janna bestämt och suger lite på sin långa fläta.

Det skrattar Ellen och Andrea länge åt.

- Men hur fick jag mat inne i mammas mage då, Frida? Svara mig!

Nu känner jag mig osäker, och kanske Janna också trots att hon är äldst.

- Du åt allt som din mamma åt förstås! säger Janna till slut.

- Va! säger Ellen och spärrar upp ögonen på ett sätt som bara hon kan göra. Så när mamma åt en köttbulle, ramlade den rakt ner på mitt huvud då? Så hårt att jag svimmade kanske, liten bebis som jag var?”

Alla har de sin egen bild av vad som hände på isen. Minnena hakar i varandra då Iris, Sofie och Daniel växelvis återberättar det liv som var medan de bygger upp ett nytt. Samtidigt pågår ett intrikat spel pågår dem emellan, där sanningen hela tiden undanhålls de andra i tron att man kan skydda dem. Precis när ett mönster börjar urskiljas uppstår ett nytt: den misstänkte blir ett offer, den sörjande förmår inte se andras sorg, den hänsynslösa blir den mest medkännande.

Islossning är en roman om sorg, såväl vacker som ful sorg. Men också om tron på att älska igen, och om det i så fall är ett tecken på mod eller svek.

Utdrag ur ”Islossning” (2007)

”Än en gång berättar Harry vad de har gjort: sänt ut efterlysningar, skickat iväg foton, ringt samtal, sökt igenom sommarstugor, gått skallgång, knackat dörr. Jag har gett honom otaliga bilder på Elin och Fredrik. Tycker inte han också att den på Elin i mörkröd baddräkt som skiner upp hela simhallen är finast? Men kanske inte för tidningarna? Vi tar den med blått hårband. ”Vi gör allt”, upprepar han, liksom Daniel. Jag klamrar mig fast vid blocket, ett försök till en blomma bredvid ordet SKALLGÅNG.

- Fru Halvarsson, säger Harry Levin. Vi hittar dem.

- Iris, säger jag automatiskt. Ni hittar dem.

- På något vis, Iris.

I vilket skick och tillstånd? Vi pratar inte om det, faktiskt det enda jag inte skriver på blocket. Men när jag sover, lösryckta timmar på starka tabletter, drömmer jag om alla dessa tänkbara tillstånd. Om och om igen.

Vi lägger på. Tystnaden. Jag saknar barnens röster från skolgården. För första gången sedan de försvann gråter jag lugnt och länge: en tyst gråt, som hos en gammal människa som kan prata vidare medan tårarna rinner. Jag lägger mig på hallmattan, gör mig ett rede där. Tills de vet.

Jag ligger där under många klockslag. Klockorna ringer i öronen, ringer rakt genom mig. Än är det inte dags. Men jag är beredd.

Och ändå kan man inte vara beredd.”

Bakom pärmarna – skrivprocessen för ”Islossning”

En av de svåraste romaner jag skrivit. Mycket därför att jag var tvungen att gå in i romanens känsla av sorg så djupt, särskilt Iris som förlorat sin dotter och man. Det jag övade på i denna roman var att hoppa i tid och rum och vara fyra olika karaktärer i tur och ordning. När jag ”var” mamman Iris som karaktär hade jag ofta ont i kroppen, sorg är ju en mer fysisk känsla än man kan tro. När jag sedan fick ”vila” och vara den döda dotterns bästa vän Anneli var det en lättnad. En 11-åring har en så pragmatisk och rättfram syn på förlust, det var fint att få vara henne i korta stycken (som var bokens enklaste att skriva).

Att väva samman vad som anses vara vacker sorg med en ful sådan, den vi inte vill veta av och som är skamfull, var en stor utmaning för mig. Kanske inte främst som författare utan som människa.