Under fem veckor ska jag nu vara lärare på Konstfack i skönlitterärt skrivande, för deras master-studenter. Spännande av flera skäl: det är på engelska och jag är ovan att prata om skrivprocessen på ett annat språk (men det är alla andra också så det går bra!), eleverna är från hela världen och svenskar är i absolut minoritet samt att deras perspektiv ofta skiljer sig så från mitt – på ett mycket positivt sätt.
I veckan talade vi just en del om perspektiv, alltså ur vems synvinkel berättar jag som författare en historia. Jag kan ju se en berättelse framför mig, ungefär vad som ska hända och varför: men vem är jag i den? Är jag mannen i trenchcoat som lite tystlåtet betraktar skeendet från sidan och därigenom intar en ganska neutral position och ger mycket plats för läsaren? Eller är jag kvinnan i mitten, den som drar konflikterna till sig och är utåtagerande och kanske ser allt hon själv känner, men ingen annan? Eller är jag innehavaren av restaurangen där något sker? Hundägaren som går förbi eller kanske hunden själv? Bokhyllan då, kan jag inte vara den? I jag-form? Ja, varför inte.
Det fina med att skriva är att inga begränsningar finns. Det dessa elever på Konstfack påminner mig om är just det. Fint, för jag hade faktiskt glömt hur många alternativ där finns. Kanske hör det ungdom respektive medelålder till. Och det är väldigt fint när dessa möts.