border
1/52/53/54/55/5

    • Tillit till dig

    • ”Tillit till dig” handlar om Saga och Zacharias, växelvis återger de historien …

      Läs mer

    • Akvarium

    • Hon lever i Akvariet där man måste ljuga för att bli medlem, …

      Läs mer

    • Älskade du

    • ”Älskade du” är berättelsen om en kärlekshistorias uppgång och fall. Ett jag …

      Läs mer

Andra utdraget ur ”Fantomsmärtor”

Här kommer utdrag nummer 2 ur ”Fantomsmärtor”. Trevlig läsning!

Inga kyssar. Det finns säkert en tid för sådant, eller fanns snarare, men den är inte nu. Ta gästrummet i natt igen, men jag vill inte känna att du bevakar mig och heller inte att du svarar i telefon. Du är… gäst i mitt hem, oberoende av omständigheterna. Jag behöver tid att samla mig inför nästa samtal och nästa därefter. Inga kamrater att leka med i dag, ingen som har varit och ringt på? Det är bara jag som schasar iväg allvaret.

Hur lång tid innan ett beslut kan ha mognat färdigt? Så lite jag vet om föräldraskapets förvecklingar och förförelser. Jag vet väl vad jag sa i natt. Men jag har egentligen bara lyssnat till andras problem, levt i konsekvenserna av andras val. Och det jag sett har jag inte tyckt om. Att din erfarenhet är annorlunda gläder mig och kanske är det därför vi två sitter här, till slut. Men jag har levt ensam så länge: tagit vad jag har kunnat få, aldrig vad jag velat ha. Jag tycker inte om den meningen; jag har sagt den förut. Och vad står jag nu själv i begrepp att göra? Där bränner det till. Tro mig, jag trodde inte att jag var någon som ens skulle överväga det jag nu gör. Du får nöja dig med det.

I natt drömde jag att jag hade amputerat ett ben. Fantomsmärtorna var makabra. Jag kliade rakt ut i luften. Det värkte och jag satte på ett förband, bandaget föll samman i intet. Du klev in i rummet, Seth, du var den som hälsade på trots att jag ihärdigt hade frågat efter mamma. Du sa:

”Vi kan spegla bort smärtorna.” Det var allt. ”Vi kan spegla bort dem.”

Och tydligen kan man det. Jag läste om ett experiment: benet som är kvar sätter man i en specialbyggd låda med speglar, och en annan människa får beröra det återspeglade och till synes kvarvarande benet. Smärtorna försvinner i det amputerade benet. Men det jag är rädd för, är att dessa mina kommande fantomsmärtor inte kan försvinna genom beröring. Inte ens din.

En. Dag. I. Sänder. Du sa så. Även: vem får plats hos oss? Du har funnits så kort tid i mitt liv att jag inte kan se klart. På morgonen minns jag inte vad som framstod tydligt natten före. Jag måste träffa dem som känner mig väl, innan dess kan jag inte besluta mig. Och jag ska prata med en läkare. Lite objektiv fakta skadar inte, eller kanske just det. En kurator likaså, jag har en tid senare i dag. Kanske bör jag försöka prata med Tomas? I alla fall med Marlene. Om det är någon som vet hur långt vi går för att eftersträva familjenormalitet är det hon. Pappa kommer säkert att ringa, honom får du hålla ömsint kort. Sa jag att du inte fick svara i telefonen?

Fantastisk doft här i trädgården, gräset kittlar under örat när man lägger sig ner. Jag kommer att få gräsränder, det där säregna mönstret på huden: som efter minimala bebisfingrar på rad. Jag vet inte varför jag sa just så. Kyss mig på pannan, Seth, så hårt där inne bakom detta tunna skal. ”Vilket sorts liv tycker jag är värdigt?” Frågor ingen modern människa vill behöva svara på. Hettan är kvar i luften, ännu en ovanligt varm junieftermiddag. Trafiken som en ljudmatta på håll, folk vänder snart hem från staden till villaträdgårdarna, lukten av tändvätska när grillarna flammar upp, skriken från barnen som flyger på studsmattan. Jag har alltid tyckt om ljudet av barns röster. På avstånd.

Beslutet, en märklig känsla av förödmjukelse. Men jag vet inte vem som är mest förödmjukad. Nu måste jag gå.

…..

Trevligt rum. En fin soffgrupp med fårfäll över och stora fönster som vetter mot Stockholms inlopp, ett av fönstren i alla fall. Kleenex-asken som en påminnelse oss emellan – varför vi är här. Inte för att tala inredning utan för att öppna hjärtan. Klienternas. Det måste vara ett udda jobb: att lyssna till de som hänger vid dina läppar i väntan på orden som befriar. Som kurator är du vårt ställföreträdande hopp. Jag menar det på ett bra sätt. För jag behöver ett hopp: vikarierande, ställföreträdande, deltidsarbetande – vilket som helst går fint för mig.

Besynnerligt att det numera är jag som kommer till andra med mina problem. Du förstår, jag är problemlösaren. Vem som än hamnar i ett dilemma kommer till Alba Modig och möts av ett färdigt råd och lösning. Tipstanten, det är jag. För en viss ung man är jag även en kulturtant, jag återkommer till honom. Det är ju till stor del Seths fel att jag är här. Kanske försöker jag finna en omedelbar lösning på honom också.

Jag står inte ut med svårigheter. Det gör väl ingen, kan man invända. Men långt innan något hänt har jag planer på hur det ska lösas. Oro? Tips. Sorg? Tips igen. Obehag, kärlek, vanmakt? Jag kan det som på mina fem fingrar: vägen ut. För jag vill ur känslan fortast möjligt. Allt utom att stanna kvar och – acceptera tror jag skulle vara rätt ord här – maktlösheten. ”Vissa saker bara är”, säger Seth till mig, det är för att han är så ung. Han har ännu inte förstått hur livsfarligt det är att leva. Allt jag vill är att någon som är professionell ska fatta ett beslut åt mig. Tiden är kort och det är, tro mig, näst intill outhärdligt att stå ut. Säg hur jag ska göra bara.

Du ögnar snabbt igenom min journal, det får mig att undra över framförhållningen. Jag trodde att mitt ställföreträdande hopp skulle vara mer… kompetent. Men du kommer inte att ge några råd? De som vill ge mig råd vill jag inte lyssna på, och de som jag vill ska ge mig ett vill inget ge. Ditt milda leende, jag förstår att det ska framstå lugnande men det har inte alls den effekten på mig. Jag ska alltså gå tillbaka i tiden till dess att jag kan se var detta beslut tar sin början. Du kommer att avsätta många fler tider för oss under dessa dagar. Det var faktiskt lugnande att höra. För den här känslan av att jag förlorar kontakten med vem jag är, är den motsatta.

Jag trodde inte att ett litet prov kunde få en så förödmjukande effekt. Förödmjukelse för mig är när vi förlorar något av vår värdighet. Det vi inte tycks kunna svälja – och därefter ältar vi. Man blir en annan efteråt: bitter eller förundrad. Det senare har tyvärr inte hänt mig. Seth säger att det är en tidsfråga, men så är han också en omodern ung man. Seth säger att det bara är att se sig själv i vitögat – vem är jag? vilka är mina värderingar? – och därefter fatta beslutet. Du hör ju: omodern. Seth säger också:

”Jag kanske inte kan hjälpa dig. Men jag kan gå bredvid.”




Till startsidan

Kommentera “Andra utdraget ur ”Fantomsmärtor””